Läser en artikel i lokaltidningen som handlar om att det blossar upp situationer med bråk och stök bland ungdomarna i kommunen. Många ungdomar är utsatta, man ser att de mår dåligt och alla har föräldrar som älskar dem. I vår kommun är det inte annorlunda än i övriga Sverige utan föräldrarna måste jobba för att försörja barnen, tillgodose barnens behov, kostsamma aktiviteter, mopedkörkort osv.

 måste vi ha så här?

Behöver vi resa till Thailand en gång om året, köpa märkeskläder och kanske två bilar i familjen för att få livspusslet att gå ihop? Ju mer vanor vi skaffar oss som handlar om yttre bekräftelse desto fler kommer vi att känna behov av.

Grunden i vårt mänskliga driv är att vilja få mer, bättre och större. Det ger signaler på att ”det går bra nu” och ger positiva feed back loops till vårt beteende. Vem vill inte känna sig lycka, framgångsrik och sedd som en lyckad person? Det vill alla.

Jag hade en klient som vi kan kalla, Sara. Sara är högt uppsatt inom näringslivet och hade blivit av med sitt jobb som VD.

Hon hade aktivt letat uppdrag i två år när vi träffades första gången. Största problemet för henne var att hon inte hade något jobb så att hon kan försörja sina barn, två tjejer i tonåren. Sara kände sorg, otillräcklighet och skam. Hon upplevde skam varje gång hon skulle på en fest eller tillställning eftersom hon inte fått något uppdrag än. Hon sa jag sitter i några styrelser, för att det skulle verka bra på ytan. Hon undvek att gå ut på dagarna för att inte bli sedd av grannarna hemma på dagtid. Hon levde med skam varje dag.

Vid ett av våra tillfällen så var hon ledsen eftersom hon inte kunde betala för de utomlandsresor som barnen förväntades göra varje år. Om jag inte minns fel gjorde de en resa till värmen och en till alperna varje år. Hennes dilemma var att hon inte kunde berätta för barnen att hon inte hade råd att åka.

Vi samtalade om det och hon sa – Jag kan inte berätta för dem, de skulle bli så besvikna och de förväntar sig att jag kan ge dem resorna varje år. Hon berättade aldrig för sina barn att hon inte hade råd. Hon fick ett VD uppdrag inom två månader, vi träffades inte mer efter det eftersom målet med våra samtal var nått.

Den här historien har fastnat hos mig. Kan vi inte berätta för våra barn att vi inte har råd, eller att vi behöver omprioritera våra kostnader pga. av att föräldrarna behöver gå ned i tid för att vara hemma mer med barnen?

Hur ska barnen då lära sig att motgångar och val, som är en del i livet. Vi föräldrar är förebilder alla dagar i veckan. Det är tufft ibland att vara förälder, att behöva säga nej eller berätta att det kommer att bli lite förändringar. Barnen förstår mycket mer än vi tror.

De kommer kanske  att gå ”bananas” först men,  de kommer att förstå att finns det inga resurser så finns det inte. Helt ärligt det är få av oss som är födda som, Pojken med Guldbyxorna.

Så vad är viktigast i vardagen? Tid med barnen? Egen tid att träna? Ha ett framgångsrikt yrke? Alla dina beslut påverkar din omgivning på gott och ont. Vilka delar kan du leva med och vilka behöver du ändra? Inga lätta frågor jag vet. Någonstans behöver du ändå gå till din inre känsla och forska fram – Vad är meningen med det jag gör? Hur ska det se ut?